“Men en dag, i en starkare tid än denna murkna nutid fylld av tvivel på sig själv, måste hon komma till oss, den stora kärlekens och föraktets frälsande människa, den skapande ande som alltid drivs bort från allt avsides och hinsides av sin överväldigande styrka och vars ensamhet missförstås av folk, som om den vore en flykt undan verkligheten –: medan den i själva verket innebär ett försjunkande, ett inträngande, ett fördjupande i verkligheten, så att hon en dag, när hon åter kommer upp i ljuset, för med sig frälsningen av denna verklighet: frälsningen från den förbannelse som vilar över verkligheten genom det hittillsvarande idealet. Denna framtidens människa, som ska frälsa oss inte bara från det hittillsvarande idealet utan också från det som med nödvändighet måste växa fram ur det, det stora äcklet, viljan till intet, nihilismen, denna middagstimmens och det stora avgörandets klockslag, som åter gör viljan fri, som ger tillbaka jorden dess mål och människan i hennes kropp, denne antikrist och antinihilist, denne Guds och intets besegrare – en dag måste hon komma.”
Friedrich Nietzsche, “Till moralens genealogi”‘
