“Jag såg att [han] var ett lidandets geni och att han inom sig själv, med stor framgång, lyckats skapa det som Nietzsche uttrycker i många citat: en gränslös och fasansfull kapacitet för smärta. Jag såg också att grunden till hans pessimism inte var förakt inför världen, utan självförakt; för hur skoningslös han än tillintetgjorde institutioner eller personer när han talade, så skonade han aldrig sig själv. För det var alltid mot sig själv han först och främst spände bågen, sig själv han först och främst hatade och föraktade.”
Herman Hesse, “Stäppvargen”
Inga kommentarer
Kommentarsfunktionen är stängd.
